2018-04-28

Stephen Hawking och vattenvärldsbäcken

Vad har Stephen Hawking med bäcken att göra?
Jo, det var faktiskt min käre gamle far som sådde fröet till tanken. En dag när vi satt på varsin sida om hans skrivbord i Svenstavik sa han, liksom ur tomma intet, med ett inte helt perfekt uttal: "Den där Stephen Hawking, han dog ju. Jag såg han i Ovikens kyrka. Han satt i sin rullstol längst fram. Jag såg han från läktarn".
Först tänkte jag: "Har det snurrat till alldeles i huvet på karln, eller?" Han fyller ju ändå 95 om några månader.
Men sen landade hans ord mer ordentligt och jag drog mig till minnes att det hade varit nåt slags konferens i Gräftåvallen, där Hawking deltog. Det var medan jag fortfarande bodde i Stockholm, så min hjärna hade registrerat det ganska ytligt, men ändå i ett klart minne.
Bekräftelse fick jag förstås snabbt via en nätsökning. I juni 1990 hade det arrangerats ett "Nobelsymposium" vid fjällanläggningen i Gräftåvallen några mil från Oviken, med vetenskapsmän från en rad olika länder. Den hade behandlat forskning om det riktigt gåtfulla i tillvaron – från universums ursprung till dess innersta kärna och dess yttersta galaxer. Av svenska kändisforskare var bland andra astronomen Bengt Gustafsson med, men den klarast lysande stjärnan var Stephen Hawking. Ryssen Andrej Sacharov hade nyligen avlidit, annars hade han nog också varit med, stod det på en hemsida.
Insikten om att vår tids mest hyllade stortänkare, den ALS-sjuke och rullstolsburne Stephen Hawking, befunnit sig inte bara i Ovikens nya kyrka, några tiotal meter från min egen far, utan desslikes bara drygt en fågelmil från "min" Vattenvärldsbäck – som ständigt flödar och ger bilder av oändligheten i ett minimalistiskt perspektiv – dessa insikter i kombination gav mig något som närmast kan liknas med en nära-låt-upplevelse med den gamla progg-hiten "Högt över fjällen där flyger en ko" (Norrlåtar). Fast i mitt sinne var det tanken som tog en svindlande flygtur – från Gräftåvallen, över Drommen, till Höglekardalen och min lilla oansenliga fjällbäck.
Jag var helt enkelt, vid det här laget, riktigt upprymd.
Jag hade ju också, under de åtta år som jag regelbundet återvänt till min bäck, ägnat mig åt ett slags forskningsarbete kring ursprunget till vår existens. Inte med ord och lärda artiklar, men med bilder från en ständigt flödande och ständigt föränderlig motivvärld. Nog så talande, många gånger.
Och så drog jag mig till minnes den tid då jag upptäckte bäcken. Insåg att det var nästan exakt tjugo år efter Hawkings veckolånga vistelse i trakten.
Saken var klar. Kopplingen uppenbar. Som en hyllning till Stephen Hawkings ansträngningar att ge oss svar på några av de eviga frågorna tillägnar jag honom ett antal bilder från bäcken. Tre av dem hänger fram till torsdag i Ahlbergshallen, i samlingsutställningen inför KulTur/Konstrundan. Fler finns i Torvalla Brunns öppna ateljé nästa helg.
Tack farsan, att du satte mig på spåret.